Det finns hundratals namngivna skotyper. De flesta är varianter av ett femtontal grundformer. Kan du de här känner du igen resten — och förstår varför en sko heter som den heter.
Skotyper skiljer sig i fyra avseenden: hur de sluts, hur högt de går, hur de är konstruerade och vad de är dekorerade med. Nästan alla missförstånd om skonamn beror på att någon av dessa fyra blandas ihop med en annan.
Fyra sätt att sluta en sko
1. Oxford — sluten snörning
Sidostyckena är sydda under den främre delen, så att snörningen möts helt när skon knyts. Ger en slät, obruten linje och den mest formella av alla skoformer. Nackdelen är att den ger begränsat utrymme över vristen.
2. Derby — öppen snörning
Sidostyckena är sydda ovanpå den främre delen och kan öppnas helt. Något ledigare i uttrycket och betydligt mer förlåtande för hög fotrygg.
Oxford och derby är den enskilt mest användbara distinktionen i hela skovärlden. Titta på var sidostyckena möter främre delen, så vet du vilken du har.
3. Munksko — spänne
Ingen snörning alls, utan ett eller två spännen över vristen. Ligger formellt mellan derby och loafer.
4. Loafer — ingen förslutning
Man kliver rakt i. Sitter kvar genom passformen. Penny loafer har en sadelrem med springa över vristen, tofsloafer har tofsar. Båda är samma grundform.
En dekor, inte en form
5. Brogue
Här snubblar de flesta. Brogue är inte en skotyp utan ett dekorsätt: hålmönstrad perforering längs sömmarna, ofta med vingformad tåkappa.
Broguering förekommer på både oxford och derby. En ”brogue” kan alltså vara antingen — och att veta det är skillnaden mellan att kunna skor och att kunna orden.
Uppåt: skafthöjden
6. Chelseaboots
Ankelhög känga utan snörning, med elastiska sidopartier och ofta en dragflik bak. Formen har använts sedan 1800-talet och fungerar både till vardag och kavaj.
7. Chukka boots
Ankelhög med bara två eller tre par snörhål. Ofta i mocka. Namnet kommer från polospelets perioder.
8. Känga
Samlingsnamnet för allt med skaft över ankeln. Vandringskängor, arbetskängor och militärkängor är alla varianter — det som skiljer dem är sula, material och skydd, inte grundformen.
9. Stövel
Skaftet når vaden eller högre. Stövletten är mellansteget: högre än ankelboots, lägre än stöveln.
Konstruktionen avgör resten
10. Mockasin
Definieras av hur den är byggd: ovanlädret är draget under foten och sytt ihop med ett insatt tåstycke. Konstruktionen ger mycket mjuk passform och kommer ursprungligen från nordamerikanskt urfolkshantverk. Många loafers är mockasinkonstruerade.
11. Sneaker
Mjuk gummisula och sportigt ursprung. Kategorin är i dag så bred att den knappt säger något om formen — gränsen mot renodlade träningsskor går vid användningen, inte utseendet.
12. Gummistövel
Helgjuten i ett stycke, utan sömmar att läcka igenom. Det är därför den är tät — inte tack vare någon behandling.
13. Träsko
Botten av trä, ovandel av läder. Den styva sulan avlastar foten vid långvarigt stående, vilket är skälet till att typen hållit sig kvar i vård och kök.
Öppna skor
14. Sandal
Öppen sko som hålls fast av remmar. Spänner från enkla stranddon till vandringssandaler med justerbara remmar och profilerad sula.
15. Pumps
Låg urringning, klack, ingen förslutning. Sitter kvar genom passformen kring vristen — samma princip som loafern, men med klack. Ballerinaskon är i praktiken en pumps utan klack.
Systemet bakom namnen
När du ser en okänd skotyp, ställ fyra frågor:
- Hur sluts den — snörning, spänne, resår eller inget alls?
- Hur högt går skaftet — under ankeln, över, eller upp mot vaden?
- Hur är den byggd — mockasinsöm, helgjuten, träbotten?
- Vad är dekor och vad är konstruktion?
De flesta namn som verkar exotiska visar sig vara en av de femton ovan med en detalj utbytt. Cowboystöveln är en stövel med sned klack. Rangers är en känga med grov sula. Slip-ons är loafers utan sadelrem.
Hela uppsättningen med samtliga skotyper finns i skotypslexikonet — åttio poster från All Stars till Zoccoli.